Ibland känns det som om jag försöker hålla någon sorts fasad uppe bara för att allt ska se så bra ut, men jag tänker inte göra det längre. Från och med idag ska jag inte försöka "peppa till" mina inlägg bara för att det ska se bra ut... Jag ska försöka vara så ärlig som det bara går och med detta menar jag inte att jag inte varit det innan, men jag har bestämt mig för att starta om på ny kula.

På tal om en lite annorlunda sak, som jag faktiskt bara vill ta upp för skojs skull; undrar om man skulle ta och satsa på en karriär som taxichaufför i framtiden? De verkar på något sätt ha ett brett kontaktnät; hejar på varenda en de åker förbi, i princip. Fastän, varför skulle man välja ett yrke bara för att det verkar vara en fin möjlighet till lite bekantskaper? Jag personligen skulle aldrig orka hämta upp folk stup i kvarten och stressa som en idiot bara för att hinna med i tid till nästa passagerare. Egentligen har jag ingen tanke på att bli taxichauffis, men när man ändå håller på och tar upp alla frågor som rör allt mellan himmel och jord, kan man väl lika gärna "diskutera" det här ämnet också?

Jag har alltid varit en person som gillat att dela med mig av diverse funderingar och ni som följer min blogg, eller åtminstone "kikar in" då och då, får gärna dela med er av era åsikter också, om ni känner för det.

---

Buss- och taxichaufförer är oftast inte som alla andra; antingen är de trevliga och (på något vis) inspirerande, eller så är de sura och orättvisa. Kanske beror på hur mycket stress de utsätts för dagligen? Det skulle inte förvåna mig om det är anledningen till vissa buss- och taxichaufförers griniga humör...

"Wheeeeere haave you been all my li-i-ife? Where have you been all my l-i-i-i-i-i-i-fe?" Låten upprepas gång på gång i mitt huvud, allt eftersom spotify spelar min "favoritspellista" om och om igen... Tycker dock nästan aldrig att låten blir tjatig hur mycket jag än lyssnar på den. Kanske för att jag gillar Rihanna, kanske för att texten och melodin är bra i sig.

Utan musik hade jag troligen varit död (kanske lite överdrivet, men) vid det här laget, i alla fall rejält deppig och "olevande", så mycket jag gått igenom på senaste tiden och egentligen i hela mitt liv. Musik hjälper mig att kämpa på när jag tappar lusten för allt och inget, hjälper mig att få tillbaka hopp och tro när allt känns svårt och hopplöst.

Ett "musikfritt" liv hade varit jäkligt tråkigt och jag tror att ganska många håller med mig på den punkten.

Som vanligt sitter jag som förstenad vid datorn utan att knappt ha gjort ett strunt sedan jag kom hem. Skulle egentligen pluggat lite, men det får väl vänta tills imorgon... :P

Idag har jag:

1. Pluggat på skolan, samt varit med lite kompisar där.

2. Spelat "Happy aquarium" på datorn i några timmar trots att det faktiskt finns saker som jag egentligen borde gjort (t.ex. sökt information på nätet till ett grupparbete om ekosystem i Biologin, vilket ska redovisas på tisdag).

3. "Gjort ingenting".

Vissa dagar flyger man fram som på en lätt fjäder, andra dagar känns det trögt att bara ta sig fram överhuvudtaget. Idag är en trög dag, riktigt seg. Redan imorse, trött som bara den, kunde jag till ca 90 procent förutspå att dagen skulle gå i snigelfart.

Jag tror att det enda man kan göra sådana här dagar är att tänka framåt; det kommer trots allt en ny dag, en ny morgon.




"Det kommer en ny morgondag."

Det var dags för jullov. Min skolväska fick packas upp för sista gången höstterminen 2011 och jag längtade efter lugn och mys med familjen. Julen hade förberetts länge och väl och snart var tiden inne. De sedvanliga traditionerna; julfrukost, förberedelse inför resten av dagen, julmiddag, "Kalle Anka och hans vänner", jultomte, julklappar, "Kan du vissla Johanna?", "Karl-Bertil Jonssons julafton", allt i sin ungefärliga ordning. Till slut hade klockan passerat 23.00 efter en hel julafton och nog rann helgdagen, som man längtat efter, pratat om, med spänning sett fram emot, iväg snabbt, precis som den alltid brukar göra.

Nyår kom strax därefter, men på ett kick var också detta firande avslutat..., som alltid.

Nu har skolan börjat igen sedan ett antal veckor tillbaka och snart väntar ett sportlov...

Även om detta upprepas varje år, gång på gång, lär man sig konstigt nog nästan aldrig att ta vara på tiden även innan jul, nyår och allt det där man ser fram emot så mycket.

Tiden flödar hela tiden; den är evig. Klockorna tickar minut efter minut och tycks aldrig riktig tystna (om inte batterierna tar slut, vill säga). Varför i herrens namn kan man då inte ta vara på varje sekund, även under en tråkig vardag, istället för att nästan längta ihjäl sig till något som tar slut med en fingerknäppning?

Få behärskar konsten att leva i nuet, men i fortsättningen tänker jag försöka leva lite mer fokuserat, vara lite jordnära och inte sväva iväg bortom illusionerna hela tiden. Det är nämligen inte alltid så lyckat att lägga tankar på vad som finns bakom hörnet istället för att fokusera på och ta mina steg framåt, här och nu....